Dissociativ identitetsstörning (DID) uppstår vid extrem utsatthet i tidiga år, där de vanliga typerna av dissociation inte fungerar. Det som då återstår för det lilla barnet, är att dela upp upplevelsen av det egna jaget, så att någon del får möjlighet att vila och utvecklas. Uppdelningen sker inte med viljekraft, utan är en reell split av hjärnans hantering av jaget, vilket på senare års forskning har kunnat demonstrera genom fMRI undersökningar, där olika deljag aktiverar olika delar av hjärnan.
Det finns olika typer av DID, men gemensamt för alla typer är att de olika delarna inte har kännedom om varandra innan läkningsprocessen påbörjats. Det är denna initiala fullständiga separation mellan som skiljer deljag vid DID från andra begrepp som "inre barn" eller egostates.
Vid DID är det viktigt att behandlaren är införstådd med vilka olika typer av extrem utsatthet som kan ligga bakom utvecklingen av DID och är beredd på att prata direkt med och lyssna på vad de olika deljagen har varit med om, har för eventuell uppgift och skulle behöva för att känna sig trygga. Att endast inkludera det man tolkar som "huvudjaget" eller "kärnjaget" i behandlingen strider mot de internationella riktlinjer som finns för behandling av DID.
Att behandla DID tar ofta längre tid än att behandla bara CPTSD och kan behöva inkludera olika behandlingsmodaliteter. Att bygga upp tillit kan vara utmanande och ta tid. Vi ser att ett team kring patienten är viktigt för att kunna säkra kontinuitet över tid, och vi ser att tillgång till tryggt boende/behandlingshem kan förkorta behandlingstiden. För DID saknas svenska riktlinjer och vårdprogram varför vi stödjer behandlingen på internationella expertgrupper respektive lär oss i samarbete med patienternas egna erfarenheter om vad som fungerar bättre eller sämre. Vi använder bland annat en kanadensisk metod för exponering som vi ser är både skonsam och mycket effektiv. Vi följer Guidelines for Treating Dissociative Identity Disorder in Adults, Third Revision International Society for the Study of Trauma and Dissociation