Begrepp som "terapirefraktär" eller "terapiresistent" används ibland för att beskriva en patient som inte klarar av att genomföra en behandling, eller som inte blir hjälpt av en behandling. Båda dessa begrepp tycker vi är missvisande, för det är sällan patienten som är "problemet". Istället handlar det om brist på erfarenhet, förmåga eller mod att använda behandlingstekniker som fungerar när dissociativa försvar är stora och neurobiologiska skador är djupa.
Hur kartlägger man dissciationstyper och grader, och hur behandlar man dom? Hur ökar man "window of tolerance", eller toleransfönstret, eller hur kan man jobba utanför det? Och vems toleransfönster är det vi pratar om egentligen - patientens eller terapeutens? Efter tio års arbete på specialistnivå med dessa frågor, så vet vi att både patienters, behandlares och organisationers förmågor, färdigheter och kompetenser behöver vara väl identifierade och matchade, och ha det stöd de behöver för att utvecklas, för att alla typer av trauman ska kunna behandlas.
